Kanske var Per-Erik över. Kanske var han så dominerad av Kajsa-Stina, sin mörka och allvarliga mor, så att det inte hade varit möjligt med frieri och äktenskap. Han såg inte oäven ut och han hade Gården, som han drev tillsammans med Mor sedan Far gått bort. Han var 27 år och det var hög tid att bilda familj.
Kanske var Selma också över. Hon var några år yngre, vacker som en huldra och med öppna, rena, ljusa drag. Hon var född på själva julafton 1879 och hela hon var som en änglagåva. Hon trodde på kärlek och ömhet och kanske var hon lite för vek för att klara det hårda livet i Västerbotten när seklet var ungt. Hon och Per-Erik gifte sig och sakta, nästan omärkligt, försvann det ljusa från Selmas ögon och kvar fanns bara sorg och smärta.
Selma var rätteligen den nya frun på gården. Hon borde ha nycklarna till visthusbod och förråd, men Kajsa-Stina behöll dem. Selma var hustru till namnet och nattetid, men på dagar och kvällar hölls hon som piga i gården. När Per-Erik och Kajsa-Stina satt i storstugan fick Selma äta och arbeta med pigorna. Selma drömde om Arvingen, han som skulle ge henne upprättelse, som skulle göra henne accepterad. Sonen som skulle bli den som skulle ta över en gång och som skulle ge henne ett värdigare liv. Inte ens Kajsa-Stina skulle kunna behandla henne illa, när bara Sonen kom.
Och Selma blev med barn. Det var kallt på senvintern 1904. Selma fick fortfarande arbeta bland pigorna och hon for mycket illa med sin otympliga kropp. Drivkraften för Selma var barnet som sparkade. Arvingen. Men Kajsa-Stina hade ett vapen kvar - kanske förstod hon att hennes dagar som härskarinna var räknade, så hon hade sparat det tills nu, när Selma var höggravid. Hon befallde helt sonika Selma att flytta ut i drängstugan. Selma fick inte bo i mangårdsbyggnaden när hon skulle föda.
Så befann sig plötsligt Selma ute i den dragiga lilla stugan. Två rum fanns där. I det andra fanns en skogshuggare, som hade hysts in där över vintern. Han såg till Selma, hjälpte henne med eldning och såg till att hon hade det någorlunda drägligt. Det var han som kallade på jordemor och han såg till att det fanns handdukar och vatten när det var dags. Av Kajsa-Stina och Per-Erik syntes ingenting. Och Selma födde…
…en dotter. Av förhoppningarna fanns inte mycket kvar. Ett litet, ynkligt flickebarn, visserligen välskapt, men vars framtid var att leva ett lika uselt liv som Selma själv - vad fanns det nu för hopp? Skogshuggaren tröstade så gott han kunde och satt under de sena, mörka kvällarna och höll Selmas hand. Selma bestämde att flickan skulle heta Alice. Och det skulle uttalas med samma betoning som Sofia. Med betoning på i:et.
Selma kände att livet var över för sin egen del. Den enda människa i hela världen som frågade efter henne var den grovhuggne skogsarbetaren och Selma gav honom ett uppdrag, kanske det svåraste han kunnat få. Selma bad honom ta hand om Alice, att se till att hon kom ifrån gården och att hon inte skulle behöva växa upp där. Efter att ha funderat sa skogshuggaren ja. Han skulle ta med sig Alice därifrån.
Han virade in den lilla nyfödda flickan i filtar och fårskinn och begav sig till sin syster, som var gift och barnlös. Där lämnade han Alice och återvände till Selma och talade om att flickan var i trygga händer. Den fjärde april dog Selma, stilla, som när ett ljus slocknar och det var nog egentligen inte mycket till ljus över huvud taget den sista tiden.
(Innan berättelsen lämnar gården där Alice föddes, så måste jag ta ett stickspår och berätta om hur det gick för Per-Erik och Kajsa-Stina. Per-Erik gifte om sig så småningom. Jag vet inte hur hans nya äktenskap blev och om han kanske hade fått sig en ordentlig tankeställare av Selmas öde. Han köpte sig en gård i Spölan och dog mitt i flytten på väg till sin nya gård. Kajsa-Stina blev urgammal. Hon blev förvärkt och förgrämd och hon sa att "Jag har varit så ond så jag får inte ens dö."
Och en märklig detalj som inte hör hemma nånstans i berättelsen egentligen är att Selma dog 4 april 1904, Per-Erik den 4 april 1917 och Alices första barn, Eva, föddes 4 april 1927.)
Alice växte upp hos fosterfamiljen. Allt borde ha varit frid, lycka och ljus, men tyvärr är inte alltid verkligheten så vacker som sagan. Fosterföräldrarna var barnlösa och kanske gjorde det att fostermor var så hård. Det var som att det var tillräckligt att Alice fick mat och husrum, skulle hon dessutom ha kärlek? Till jularna var det aldrig någon som tänkte på henne. Man stickade sockor, gjorde trähästar och dockor till syskonbarn och släktingar, men när det var dags för julklappsutdelningen brukade Alice få gå ut och mjölka. Man kunde ju inte ha henne sittande där och titta på när de andra fick presenter! Någon ordning fick det väl ändå vara? Hon hölls inte för att vara piga, det var inte så, men det var ingen som riktigt brydde sig om henne. Stackars lilla Alice! Mors öde, fars distans och farmors fientlighet och så fosterfamiljens kyla dessutom… hur skall en sådan människa bli som vuxen?
Hon träffade Kalle. Han var den vänligaste mannen i hela Västerbotten. På hans begravning sa till och med prästen det, att Kalle, han var alltid snäll. En gång, en enda, under drygt femtio års äktenskap höjde han rösten åt Alice. Det var när deras första barn, Eva, var liten och de skulle göra hål i hennes nappflaska. Alice talade om för honom hur han skulle göra och då fräste han "Håll käften!" Han berättade det på sin ålderdom och han var fortfarande generad. Kalle var vänligheten, kärleken och värmen personifierad.
Åter till Alice. All kärlekslöshet hon mötte som barn satte sina spår. Hon blev inte bitter, men såren bar hon hela livet. Hon var alltid mån om att alla skulle få. Att ingen skulle bli utan. Hon missade inte en namnsdag, inte en födelsedag, hon kom ihåg alla till jul och hur lång tid i förväg hon började sticka julklappsstrumporna det vet ingen människa - det skulle trots allt finnas något åt en dotter, två söner, deras respektive, nio barnbarn, barnbarnsmän eller vad det kan kallas och barnbarnsbarn, förutom det som skulle till missionsauktionen och till hemsamariten och kyrkvaktmästaren och pastorn och vänner och bekanta.
Under åttiotalet bodde jag i Umeå några år. Alice bodde fem mil från stan. Jag for dit ibland, när studiegången gjorde det möjligt. Det var skönt att få äta upp sig och inte bara leva på korv med kort datum. Alice var en mästare på att pyssla om. När hon var nästan åttio fick hon hemsamarit. Ibland storstädade hon lägenheten innan samariten skulle komma, dukade upp fika och ställde fram kakor och när hemsamariten kom sa Alice att "Idag ska vi bara prata." När hon var 86 år bodde jag i Härnösand. Då tog hon färdtjänst dit från Umeå för att hälsa på mig och min familj, för hon ville träffa min nyfödda flicka.
När Alice begravdes var det i kretsen av familjen. Hon levde för oss som stod henne nära och när hon begravdes var vi alla där. Vi sjöng sångerna hon älskade och jag tror att hon hade tyckte om det om hon hade kunnat höra oss.
Eva är min mamma. Alice var min mormor och Selma, den veka, vackra huldran, var min mormorsmor. Fyra generationer och hundra år.
//Karin Arvidson