Jovars personliga drag

Jag vaknade som vanligt av hans sedvanliga sång i duschen; något som jag inte ogillade eftersom han var en mycket bra sångare och helt otrolig på improvisationer. Varje morgon väcktes jag av samma låt, men varje morgon bytte han ut texten efter hand som han sjöng den. Just den här morgonen sjöng han om tändstickornas befrielsefront och jag låg vred mig och kippade efter luft under hans passionerade skildring av tändstickornas utsatthet och den eviga kampen för jämställdhet mellan tändstickor och stormtändare.

"Vad hände med gemenskapen?" sade han argsint när han kom ut ur duschen, och jag försökte hålla mig för skratt så pass länge att jag hann säga "Jag vet inte, men vi får börja om", men jag misslyckades.
Jag började istället leta efter strumpor; något som vid den tiden tog upp mycket av min tid. Det var dessutom en bra ursäkt för att inte titta på honom, vilket brukar hjälpa om man vill sluta skratta. Hans sätt att se förorättad ut, som att förtrycket av tändstickor var en personlig förolämpning var mer än man klarade av utan att börja skratta.

"Jag ska organisera alla tändstickor!" började han vid frukostbordet, och jag förstod av hans sätt att säga det att det här var ett stort samhällsproblem. "Jag ska se till att när onda människor öppnar en tändsticksask så ska alla tändstickor trilla ut. Helst ska asken vara upp och ner. Förtryckarna ska få se!"
"Men hur ska det lösa problemet?" frågade jag, som aldrig riktigt förstått logiken i politisk problemlösning.
"Det kommer att dröja, men förr eller senare kommer tändstickorna ta över världen! Då ska du få se vem som skrattar! Inte kommer det vara stormtändarna i alla fall!" Hans ögon brann av entusiasm inför alla nya dörrar som den här fruktansvärda upptäckten öppnade.
Ambjörn kom in i köket. Han mumlade något som inte gick att höra, men det påminde om "Jävla ungdomar". Han gick fram till kylskåpet och plockade ut mjölken, drack demonstrativt direkt ur paketet, och jag uppfattade en viss irritation i ansiktet på personen på andra sidan bordet. Ambjörn tittade på oss.
"Jaha, Jovar. Vad ska du rädda för något idag?" sade han och flinade mot oss.
"Tändstickorna" sade Jovar, och tittade surt på honom. "Och det är för samhällets bästa! När revolutionen kommer ska du få se."
"Det tror jag säkert. Spring ut och rädda någonting nu."
Vi gick så fort vi kunde.
"Jag befriade hans bilnycklar" log Jovar när vi kom utom synhåll från huset.

Vi kom till affären precis när de öppnade. Vi gick in och tittade på tändstickorna.
"Vänd på skalet på dem!" väste Jovar.
"Varför då?" frågade jag.
"Då ramlar de ut när någon öppnar dem!"
"Det är inte revolution. Det är practical jokes. Det är skillnad."
"Överlöpare!" hojtade han och såg förfärat på mig.
"Ok, ok, ok! Ge mig tändsticksaskarna då"
Och så kom det sig att vi stod på Konsum hela förmiddagen och vände tändsticksaskar upp och ner. Under tiden vi stod där pratade vi om andra förtryckta grupper. Något han fattade tycke för var den filosofiskt livsbejakande frågan "Vart tar alla strumpor vägen" och han bestämde sig för att det var ett projekt han skulle gå vidare med. Efter fyra timmars arbete hade vi försäkrat oss om att det inte fanns en enda tändsticksask kvar i hela affären som vi inte lekt med, eller, som Jovar föredrog att kalla det, "Organiserat". Butikschefen skakade bekymrat på huvudet när vi gick ut därifrån.
Vi begav oss till ICA och sedan till järnhandeln. När vi var färdiga var jag helt slut. Vi gick hem igen och fann en rasande Ambjörn i köket som stormade emot oss när vi gick in.
"Det är bra!" ropade Jovar entusiastiskt. "Befria din ilska!"
"Ditt jävla ligistyngel! Var är mina bilnycklar?"
"De är fria. Jag släppte ut dem i morse. De pratade om att söka sig till havet."
"Vad tänkte du på?! Fattar du vad du har gjort?"
"Ha lite respekt för konsten nu." sade han. Sedan bytte han tonfall innan han sade "Vad ska det bli av dig, lilla pappa? Det är för tragiskt med alla gamla människor som inte förstår bättre…"
Ambjörn kokade. Det var nära att det for ut ånga ur näsan på honom. "Ni två ska ut. Nu."
Vi gick.
"Vi tar bilen" sade Jovar som om det var den självklaraste saken i världen. I handen hade han Ambjörns bilnycklar.

Så länge jag känt honom hade han alltid haft någonting som han tyckte var orättvist eller fel, även om det bara var att det fanns för få magnum-glassar i världen för att han skulle bli lycklig. Det fanns i alla fall alltid något som han tyckte kunde göras bättre. Nu var han arton år, och han letade fortfarande efter "kampen", den stora saken att kämpa för.
Det var väl en dröm vi delade. Att hitta något som betydde så mycket att man skulle dö för det. Vi testade allt. Vi rökte marijuana för att kolla om det var värt att legalisera, men det gav oss inget. Vi ställde till med allt vi bara kunde komma på i jakten på "den stora meningen". Men för det mesta höll vi på med "practical jokes-revolutioner", något som egentligen inte var värt något, som inte betydde något, och som egentligen bara var ett skämt. Men vi gjorde i alla fall någonting. Vi satt inte fast framför TV:n och väntade på att något meningslöst program skulle börja.
Det fanns en tid när vi bara satt och skrev manifest, rapporter, gjorde namnlistor och protesterade helt utan orsak. Jag kommer ihåg att vi en gång skrev en protestlista när Jovars torktumlare hade kidnappat fyra strumpor och placerat dem i något hemligt fängelse. Vår aktion misstolkades och vi såg aldrig strumporna igen. En annan gång skrev vi en rapport till Sveriges dåvarande regering om hur livet var för brödknivar och hur förtryckta de var. Vi hörde ingenting om det efteråt.

Det var inte det att ingen brydde sig om någonting där vi bodde. Det var bara det att samhället var så litet, bebott av realister som brukade säga "Det här stället är för litet för att någon ska bry sig om att lägga sig i." Därför var det ingen som trodde på ryktena om revolutionen när de började sprida sig. Det var bara som en liten tyst viskning någonstans långt borta. Det gällde inte oss, för vår stad var för liten. Ingenting hände där, ingenting hade någonsin hänt där, och de flesta som bodde där var glada så länge ingenting hände. Men viskningen fanns där. Ingen brydde sig om den, men den fanns där ändå. Och Jovar hörde den. Han undrade vad den sade, men den var så väldigt tyst och eftersom ingen annan lade någon vikt vid den förstärktes den inte av någon annans röst. När revolutionen var ett faktum, sade man "Det här stället är för litet. Det finns ingenting som säger att den skulle komma hit."
Men den kom. Och Jovar hittade äntligen något att bry sig om. Jag undrade om han förstod vad det var han slogs för. Själv hade jag ingen aning. Det enda jag hörde var att det var några bråkstakar som brände ner hus. Ingen förstod riktigt meningen med det. Men å andra sidan kan det ju ha varit något viktigt egentligen. Media var ju statligt och hade en politisk ideologi. Därför kan det ha varit så att de där "bråkstakarna" egentligen var folkets befriare.
I vilket fall som helst åkte Jovar ut i världen. Han skickade brev hem där det stod att han mådde bra och att det han gjorde var "den stora meningen". Han berättade aldrig ordentligt vad det var han gjorde, men på nyheterna såg man bara bilder på trasiga hus, sprängda bilar och blod.
Det tog ett par månader, och sedan tog det slut. Det gav sig av sig självt. Jovar kom hem och låg på sjukhus ett tag. Jag gick dit och hälsade på. Det första han sade var "Har du sett nyheterna?"
"Ja."
"Såg du hur mycket det brann överallt?"
"Ja."
"Där ser du! Jag sade ju att tändstickorna skulle bli lyckliga när revolutionen kom! Har du sett en enda leende stormtändare kanske?"
"Nej."
"Precis. Hur mår pappa?"
"Han är arg. Jag stal hans bil."
"Där ser du. Återigen. Han skulle också få se, eller hur?"
"Ja."
"Jag ska trycka en tröja. På framsidan ska det stå 'Jag är profeten' och på baksidan 'Jag berättar om helvetet och sedan ger jag det till er.'"
"Jättebra."
"Men du! Vet du?! Häromdagen. Vet du vad jag såg då? Jag såg en så fruktansvärt hemsk sak. En av patienterna här kom in med en kniv i ryggen. Och när de hade dragit ut den så slängde de den! Kan du tänka dig. Hela den knivens liv är ju bortkastat!"
"Jo. Vi får befria dem."

Så skrevs han ut. Jag hämtade honom. När vi åkte hem frågade jag till slut.
"Vad gick revolutionen ut på?"
"Revolutionen? Äh. Det var extremcentern som ville säga hej."
"Vad ska vi göra nu?"
"Jag vill ha glass! Och sedan har vi det existentiella strumpprojektet framför oss."

©Anne A-son