När du grät

Minns du hur vi dansade,
snurrade runt, runt,
så fort vi bara kunde?
Golvet försvann under våra fötter,
vi blev musiken,
dansen,
och vi var världen.

Just då,
just där,
på golvet i huset i Ingenstans
föddes Vi.

Vi dansade, snurrade,
dansade, snurrade
så fort
att det enda vi kunde se
var vinden,
snurrandet i sig självt.

Märkte du att världen
plötsligt snurrade
fortare än vi gjorde?
Marken försvann under våra fötter,
vi slogs för livet,
för att
inte falla av.

Just då,
just där,
mitt i fallet mot avgrundsdjupet,
levde vi.

Minns du alla nätterna?
Minns du hur du grät
för att du fick mardrömmar
av den mörka värld som omgav oss då?
Vi ville leva,
känna,
älska det nya

som kom
just då
i ett av de där ögonblicken
när du grät.

Just då,
just där,
i spillrorna av förlorad glädje
dog vi två.



©Anne A-son