En sån alldeles äventyrsdag!

Livet är fullt av äventyr. Den här dagen, 27 juli 2003, var så full av äventyr att den måste berättas för sig. Äventyren och händelserna avlöste varann i en hastig och fantastisk ström.

Att fara till Coop Forum och handla med Sven-Arne var ett äventyr, till exempel. En enkel procedur, kan man tro, helt händelselös. Men inte om man far dit med Sven-Arne.

Han hade ett brev i handen som skulle postas. Jag tog en kundvagn och ställde mig vid ingången, medan han gick till postlådan som låg tio meter bort. Helt odramatiskt. Men medan han la i brevet i lådan kom en klarröd bil och körde fram bredvid honom. Jag anade vad som skulle komma men eftersom man har en liten hornprydd sak bakom örat så hojtade jag inte för att väcka hans uppmärksamhet utan väntade lugnt på fortsättningen. Sven-Arne kan kliva rätt på småbarn utan att se dem (Tänk er arbetet att lotsa honom genom Skara Sommarland!) men en bil kan man ju tycka att han skulle se.
Inte Sven-Arne.
Han vände sig om och började gå mot mig med sina väldiga älgkliv och gick RAKT PÅ bilen, en normalstor Ford, inte en Fiat eller något annat smått. Det slutade dock lyckligt. Inga skador på varken bil eller Sven-Arne. Tur var väl det - hade försäkringsbolaget trott på bilägaren om hon hade påstått att repan uppkom när hon stod parkerad och en fotgängare gick på henne???? (För att inte tala om ifall Sven-Arne hade farit till akuten med en blessyr efter att ha blivit påkörd av en stillastående bil...)

Vi for till Karlsborg på eftermiddagen. Det var fint väder så vi for med avsikten att sola, bada och ha en skön eftermiddag vid sjön. Man badar visserligen inte gärna i Vättern om man kan slippa, men Karlsborg ligger ävenledes vid Bottensjön som kan rekommenderas. 24 grader och långgrund. (Vättern, på andra sidan vägen, håller 20 grader när den är som varmast, och vänder vinden så kan det vara tretton grader mitt i sommaren.)

Så kom vi fram. Dön och dån och trummor och buller och bång. Musikfestival pågick i stan, tur ska man ha! Vi gick och tittade vad det var som lät och hamnade mitt i en utomhuskonsert med ett bluesband som spelade så att man nästan blev medvetslös. "Paul & the Blue Delivery" från Göteborg var det, vilket klös! Tänk, vilken fantastisk känsla, när man kan få en stor upplevelse gratis och av en tillfällighet! Sommarsverige är underbart.

Och så blev det kväll, efter bad och grillning på stranden och då for vi på konsert eftersom Börge Ring spelade i Mölltorp. Är han bekant? Nähä, otur för er. Han är stockholmare, vissångare, präst och lärare i religion och läroboksförfattare. Det är Börge Ring som har gjort den svenska texten till "Streets of London" - "Gatorna på Söder" och det är kanske det han är mest känd för. Men han har skrivit underbart vackra texter i övrigt också, som den här:

"När den dagen kommer för mig som ingen kan fly undan,
låt det ske när jag ännu lever
innan det som jag tror på har dött...
Innan hoppfulla tankar har dödats för alltid
när jag ännu kan dansa mig varm
och förtrösta på Guden som friar...
Jag kysser din kind och du rodnar så stilla
Allt är sagt i ett ögonblick
Det är sanningens självklara stund
Jag är trött på de stora väldiga orden
för de säger mig ingenting
men en kyss kan förklara mitt liv..."

Under min uppväxt lyssnade jag mycket på Börge Ring, och som vuxen har jag köpt alla skivor som fanns med honom. I år så har han sjungit inför publik EN gång och det var här i Mölltorp, tur skall man ha, tänk om det hade varit i Kiruna. Vi satt längst fram, Sven-Arne och jag, var annars????
I slutet Börge "Allting har sin tid", en sång om livets skiften, att förändras och förändra.

Och då.
Han glömde texten på första versen och såg lite förvirrad ut... och JAG SUFFLERADE ÅT HONOM och inte nog med det - jag gjorde det TVÅ GÅNGER!!!
Petit moi.
Tänka sig.

Efteråt fick jag en dedikation på ett skivomslag.
"Karin! Tack för hjälpen vid konserten i Mölltorp! Börge Ring"
*Tror jag svimmar*

Men dagen var inte slut med det.
Smått euforisk satt jag i bilen bredvid Sven-Arne på hemvägen. Vi körde småvägar i den stilla sommarkvällen. Vindstilla, solnedgång och mycket vackert. Jag hade på känn att dagens händelser inte var slut och att ett äventyr till väntade runt hörnet.

Det gjorde det också.
En tvåkilos mjölkchokladkartong stod lutad mot en spade. Ni vet en sån där som man kan vinna på tivoli som högsta vinst i chokladhjulet. Vi bromsade in, lite förvånade, och strax bortom stod en fasansfullt tjock karl och lastade massor av ved på taket på en pytteliten fiat. Troligen hade han inte någon varningstriangel utan hade ställt upp chokladkartongen i stället.

Fiffigt.