Bolle

(Till minnesstunden april 2007)


"Pappa, göm Kalle Anka-tidningarna för nu kommer Karin!"
Så sa Bolle när han var i Stugan och hörde mig komma cyklande. Om tidningarna fanns framme satte jag mig och läste när Bolle ville att vi skulle leka.

Som jag minns det lekte vi mycket och ofta. Kanske är det bara gångerna vi lekte som jag minns men det känns som att det var hela somrarna. Vi rodde och cyklade till Vittsjö eller Värsjön och på kvällarna lekte vi kull, en egen variant som vi själva hade hittat på och som hette Bollen är borta. Var vi någon gång osams? Jag vet inte. Jag tror inte det. Bolle var helt enkelt inte den sortens människa som man blev osams med - bortsett från att han en gång bet Inger i ryggen. Jag minns inte det men om jag har förstått det rätt var han inte så gammal och tänderna var bra att ta till när någon sa emot.

Bolle var lätt att leka med. Han var påhittig och rolig och faktiskt så var det han som lärde mig mycket om Furutorp, trots att det var jag som bodde där. Inte för att så mycket fastnade men det lilla jag kan tror jag att han har lärt mig.

En gång cyklade vi till Värsjön och badade. Ja, det gjorde vi ganska ofta men en gång minns jag särskilt. Det tog flera timmar innan vi var hemma igen, dels tog det ju tid att cykla och så badade vi ganska länge när vi var där. När vi kom tillbaka cyklade han in till Stugan.
"Pappa, får jag cykla till Värsjön med Karin?"
"Ja"
svarade Nisse. Jag undrade förvånat varför han frågade - vi var ju hemma igen.
"Jo, för säger han ja så är det ju bra. Då fick jag ju. Och säger han nej så får jag låta bli men det gör ju inget för då har jag ju badat i alla fall."

Det hände mycket runt Bolle. Vi tittade på när kattungarna föddes och vi hade med oss torv hem en gång när vi hade stått i spöregn under taket på ett torvupplag. Jag minns inte vad vi tänkte göra med torven. Förmodligen la mamma den på rabatten.

Så blev vi stora. Jag försvann från släkten i tjugo långa år. Och när jag sen kom tillbaka, då var det som att ingen tid hade gått. Bolle var lite äldre och kanske lite skalligare. Själv var jag mycket äldre och med en del blåmärken i själen. Men det var lika lätt att prata med Bolle som förut. Det var lätt att trivas tillsammans med honom. Och så hade han Annelie. De var som skapta för varann. Första gången jag träffade Annelie höll de i en lek på Furutorp, en frågesport om jag inte minns fel. Sällan har jag sett ett så samstämt par! De funkade så bra tillsammans så man trodde knappt att det var sant.

Jag har försökt hålla kontakten med Annelie, både tidigare och nu sen Bolle blev sjuk. Ibland har jag inte velat störa henne och har kollat med Boel eller Tomas eller Maria eller någon annan släkting, för Annelie måste få vila och inte bara svara på en massa frågor. Jag är inte i Skåne så ofta som jag hade velat och önskat och det var först på skärtorsdagen som jag hade möjlighet att hälsa på Bolle. När jag satt hos honom var han redan i livets slutskede.

Jag satt länge och pratade med honom. Dels om vardagen, om vädret och påsken och blåsten. Och om Furutorp och vem som nu ska svara på alla mina frågor om skogen. Jag pratade om Kalle Anka-tidningarna och om barnkörlägren i Glimåkra och när vi var i England med blåset och han var med.

Jag påminde honom om en episod som han själv har berättat, från när han var tio-tolv år nånting. Han var i Stockholm tillsammans med Farbror Nisse och Faster Anna-Maria och Boel. De tittade bland annat på riksregalierna. Han hade sett något intressant i en monter som han trodde hade plant glaslock. Han lutade sig fram för att se bättre men locket var diagonalt och han slog huvudet i glaset. Larmet gick och det kom vakter springande från alla håll. Fast det där med vakterna som kom springande är jag inte hundraprocentigt säker på, jag kan ha lagt till det själv. Episoden har jag sett framför mig många gånger genom åren och jag har skrattat varje gång Det var typiskt honom, han var alltid intresserad av allting.

Till och med om när han bet min syster Inger i ryggen påminde jag honom. Jag talade om att jag fotograferat honom och att bilderna var till Annelie och inte till hemsidan. Och så pratade jag länge om Annelie och barnen. Jag sa att vi alla älskar Annelie och att vi ska fortsätta be för henne och barnen, att vi inte slutar när Bolle försvinner från oss. Jag lovade att vi skall ta hand om Annelie och stötta henne så gott vi kan och att han inte ska bekymra sig för dem. Och Nisse och Anna-Maria och Boel och de andra, dem pratade jag också om. Om att han lämnar ett stort tomrum efter sig och om sorgen pratade jag.

När vi skulle gå framåt kvällen så skrev jag och Maria i dagboken som fanns vid Bolles säng. "Nästa gång vi ses kommer vi att ha mycket att tala om", skrev vi. På vägen hem sa Maria i bilen att hon aldrig egentligen har rört vid Bolle, inte mer än så som vi brukar hälsa på våra släktingar nu som vuxna.

"Det har jag," svarade jag. "Jag har kysst honom." Men det var minsann inte bara jag, det var Cilla också. Jag berättade det för min syster Inger i telefon härom dagen. Hon sa "Har du kysst Bo-Lennart? Det har jag med!"Vi var tio eller elva eller så och jag tror att vi var överens alla tre om att det där med att kyssas, det var klart överreklamerat.

På långfredagens morgon lämnade Bolle livet.
Jag och Maria var med på minnesstunden på Intensiven. Prästen nämnde orden som Jesus sa, just på långfredagen, "Idag skall du vara med mig i paradiset." Det var en vacker och mycket sorglig minnesstund.


Till sist vill jag citera en strof i Dan Anderssons Vårvisa till broder Joakim:

Ett enda spår av trötthet till ditt hjärta ej tränge
Hell, liv och land och det brusande hav!
En gång ska du få lägga dig och sova ganska länge
Och leendet du log skall hålla vakt omkring din grav.